Den 4 mars 2021 meddelade Europeiska unionens domstol domar i de gemensamma målen C-473/19 och C-474/19 med begäran om förhandsavgörande från mark- och miljödomstolen i Vänersborg. Målen kallas också under samlingsnamnet “Skydda skogen”.
Bakgrunden till målen gällde Länsstyrelsen i Västra Götalands läns beslut att inte vidta tillsynsåtgärder i ett ärende om ett skogsområde i Härryda kommun där en anmälan om slutavverkning (där nästan alla träd i ett område tas bort) lämnats in. Till följd av anmälan om slutavverkning gav Skogsstyrelsen särskild vägledning om vilka nödvändiga försiktighetsåtgärder som måste vidtas. Skogsstyrelsen ansåg att de åtgärder som beskrevs i ansökan om slutavverkning inte stred mot något av förbuden i artskyddsförordningen, förutsatt att vägledningen följdes.
Begäran om förhandsavgörande från Europeiska unionens domstol gällde tolkningen av artikel 12.1 i habitatdirektivet och artikel 5 i fågeldirektivet, vilka båda har genomförts i svensk rätt genom 4 § första stycket 1 artskyddsförordningen (2007:845). Advokat Jesper Anderson de har i 10 år arbetat med miljöärenden i Sverige. Han har en bakgrund som försvarsadvokat.
Läs mer om advokater och miljöärenden
Sveriges genomförande av livsmiljödirektivet och fågeldirektivet i artskyddsförordningen har kritiserats, delvis på grund av Sveriges val att inte skilja mellan vad som är förbjudet enligt livsmiljödirektivet och vad som är förbjudet enligt fågeldirektivet. Denna brist på differentiering har delvis resulterat i att artskyddsförordningen ger ett större skydd för fåglar än fågeldirektivet.
Den begäran om förhandsavgörande som inkom till EU-domstolen den 18 juni 2019 har lett till att Mark- och miljööverdomstolen har förtydligat vissa punkter i mål nr. M 7168-19 av den 26 februari 2021 (Nordkalk). I sitt beslut om Nordkalks verksamhet väckte Mark- och miljööverdomstolen tvivel om huruvida den svenska rättspraxis är förenlig med Sveriges skyldigheter enligt EU-rätten. Mark- och miljööverdomstolen konstaterade att det nästan får anses vara en visshet att det finns anledning att ifrågasätta om rättstillämpningen i Mark- och miljööverdomstolens dom MÖD 2016:1 är förenlig med habitatdirektivet. Mark- och miljööverdomstolen ansåg att denna grad av osäkerhet talade för att Nordkalkmålet skulle skjutas upp i avvaktan på förhandsavgörandet från Europeiska unionens domstol. Eftersom den verksamhet som det var fråga om i Nordkalk-målet redan enligt MÖD 2016:1 ansågs strida mot de förbud som anges i 4 § artskyddsförordningen, fanns det dock ingen anledning att invänta ett förhandsavgörande om tolkningen av habitatdirektivet eller att skjuta upp förfarandet.
I sitt aktuella förhandsavgörande avvisar EU-domstolen den praxis som har vuxit fram i Sverige (se Mark- och miljööverdomstolen MÖD 2016:1). I MÖD 2016:1 konstaterar Mark- och miljööverdomstolen att om det är uppenbart att syftet med en verksamhet inte är att döda eller på annat sätt störa en djurart så är det rimligt att det krävs risk för påverkan på bevarandestatusen för en skyddad art i ett område för att utlösa förbuden i 4 § artskyddsförordningen.
Enligt Europeiska unionens domstol framgår behovet av att göra en bedömning på individuell nivå redan av ordalydelsen i artikel 12.1 i habitatdirektivet, där medlemsstaterna är skyldiga att förbjuda vissa handlingar som kan skada en djurarts “exemplar” eller “ägg”. Europeiska unionens domstol konstaterar dock att uttrycket “bevarandestatus för en art” i direktivet avser “populationen av arten” och inte den specifika situationen för en individ eller ett exemplar av en art. Detta innebär i sin tur att bevarandestatusen delvis fastställs och utvärderas med hänsyn till populationerna av de berörda arterna. Vidare anges att bestämmelsen innehåller ett förbud mot att avsiktligt störa dessa arter, särskilt under till exempel häckningsperioder, och att förbudet därför är av ännu större betydelse under perioder då exemplar är särskilt sårbara. Varje överträdelse av förbudet under en sådan period är särskilt sannolikt att påverka bevarandestatusen negativt, det är dock viktigt att notera att verksamheter eller åtgärder som inte har någon inverkan på bevarandestatusen också omfattas av förbudet.
Läs mer om vad en miljöadvokat gör
EU-domstolen konstaterar att förbuden i habitatdirektivet inte förutsätter att en viss åtgärd eller verksamhet riskerar att negativt påverka bevarandestatusen för den berörda arten, det vill säga att förbuden även är relevanta på individnivå. Enligt Europeiska unionens domstol skulle därför varje annat arrangemang leda till att bedömningen av en åtgärds eller verksamhets inverkan på en arts bevarandestatus kringgås, en bedömning som är relevant för tillämpningen av de undantag som kan göras enligt artikel 16 i direktivet.
Europeiska unionens domstol klargör också att förbuden gäller alla fågelarter som förekommer naturligt inom medlemsstaternas europeiska territorium, inte bara de fågelarter som är särskilt hotade och som finns upptagna i bilaga 1 till artskyddsförordningen.